I en öde ruin på en avlägsen bergstopp någonstans i Sydamerika härjar en rebellgrupp bestående av åtta ungdomar. De vaktar sin mjölkko, och en krigsfånge de håller som gisslan. När en räddningsaktion driver rebellerna på flykt inleds en mardrömslik maktkamp på liv och död - en berättelse om vänskap och överlevnad, som kritikerna hyllat och liknat vid Flugornas herre.
Filmfestivalen i Cannes, 1975, Chronicle of the Burning Years av Mohamed Lakhdar-Hamina får Guldpalmen. Det här är första gången för en afrikansk film. En noggrann krönika om utvecklingen av den algeriska nationella rörelsen från 1939 fram till revolutionens utbrott den 1 november 1954, filmen visar otvetydigt att "Algeriska kriget" inte är en olycka i historien, utan en långsam process av revolter och lidande , oavbrutet, från koloniseringens början 1830, fram till denna "Röda alla helgons dag" den 1 november 54. Filmen består av sex kapitel och målar upp den skoningslösa bilden av det koloniala Algeriets politiska och krigiska historia. I dess centrum vaknar Ahmed gradvis upp till politisk medvetenhet mot kolonisering, under hans sons blick, symbol för det nya Algeriet, och Milouds, halv galen haranguer, halv profet, inkarnation av folkminnet av revolten, befrielsen av Algeriet och dess folk.
